Johanna Nimvall

Har insett nu att jag MÅSTE operera mig. Mår riktigt psykist dåligt öwer det, men jag wet att ju längre jag wäntar desto större ingrepp kommer kräwas och ju större ingrepp det blir desto fulare och större ärr kommer det bli.
Har aldrig bliwit opererad så jag är i total skräck. Jag är jätte rädd att dom ska felbedömma hur stort ingreppet kommer wa och ge mig för lite bedöwning så jag känner hur dom skär upp och petar runt där inne. Frågan är om jag kan be dom söwa ner mig.. inte så troligt men man kan ju alltid försöka. Har wisserligen aldrig bliwit nedsöwd heller så det är jag ju också lite rädd för. Hur som helst så MÅSTE DET BLI GJORT. Fan.
Men jag försöker trösta mig med att min kära wän Emma som är paniskt rädd för allt som har med sjukhus att göra klarade aw att göra kejsarsnitt så ska jag wäl klara aw den här lilla skitgrejen. Fast hon fick ju ut något fint aw det hela, en söt dotter. Will äwen påpeka att min kompis är så rädd för allt som har med sjukwård att göra att hon swimmade aw när hon såg en gynstol när wi war där på skolbesök i 8an.
Så jag säger till mig själw igen, kan HON, så kan jag. Banne mig. Men det gör inte det hela lättare för att jag intalar mig det. Tywärr. Fan att jag ska wa så töntig. Efter min gastroskopiundersökning känner jag mig inte heller bättre till mods gällande ingrepp i min kropp. Synd att läkare är så dåliga på att ta hänsyn till rädda patienter.
Men imorn SKA JAG beställa tid.