Johanna Nimvall

Det största problemet vi har haft den här veckan är att komma på vad vi ska resa i. Man vill ju inte ta på sig alldeles för varma kläder eller skor, för då kommer vi ju svettas ihjäl sen när vi kommer fram till Thailand. Plus att varma och tjocka kläder tar onödigt mycket plats i väskan. Så jag har iallafall bestämt mig att åka i mina tunna träningsbyxor och ha strumpbyxor under, för strumpbyxorna kan man ju alltid kasta utan att känna någon större förslust. Linne och kofta. Sen mina nya tunna vita tygskor på fötterna, för dom ska jag ändå använda där nere.

Självklart hade jag skitat ner mina gråa byxor och fläcken gick inte bort ordentligt i tvätten, så idag var dom byxorna det VIKTIGASTE plagget som jag absolut inte fick missa att tvätta. Men på nåt sätt så står jag där och laddar maskinen med ljus tvätt och upptäcker att jag har dom gråa byxorna på mig. Jaha, det var ju bara att klä av sig nere i tvättstugan och gilla läget. Jag bad till alla gudar att ingen skulle komma ner, eller att jag skulle möta någon i trappen. Där stod jag i en för kort klänning, med Mikaels kalsonger under, som btw syntes under den korta klänningen, likbleka orakade ben, frottésockar och foppatofflor.

Igår var jag på intervju för Cafèfärgargården. Det enda jobbet jag hade sökt som jag verkligen ville ha. Visste inte ens att dom sökte folk för säsongen eftersom dom inte hade någon annons, men jag fick svar och igår träffades vi. Efter 15 minuter så säger dom att jag har fått jobbet! Tackar-tackar!

Börjar i april och jobbar till slutet av september. Ska bli riktigt roligt. Hoppas jag.

I förrgår upptäckte vi att vi har haft inbrott, eller inbrottsförsök i vårat förråd. Obehagligt. För man vet ju att det är någon ifrån huset eftersom man måste ha nyckel. Vi tror att det är Mikaels 2 golfset dom har varit ute efter, för annars är det bara en massa skit där nere. Så dom har vi uppe i lägenheten nu. Skit störande att man inte kan få ha sina saker ifred, så nu står dom och tar upp hela klädkammaren. MIN WALKING-CLOSET!! Det går ju inte att gå igenom nu..

Som han Mietek Grocher sa när han var på besök på Kristinebergsskolan när han skulle prata om sin tid i koncentrationslägret "Jag gillar Sverige, här är alla så snälla och ärliga. Man kan lämna sin cykel olåst utan att någon tar den" Snacka om att ha allt för perfekta tankar om Sverige. Jag svär att någon, under tiden han föreläste, gjorde inbrott i hans bil och snodde både ratt och säten. Framför allt för att han var i KBG, värsta ghettot!
Till alla som "tjyyvar": SNO INTE ANDRAS SAKER!



Mietek Grocher.

Halva mitt liv har jag varit relativt smal/normal. Men på senare år rätt klen. Vid 12 års ålder gick jag ner väldigt mycket i vikt. Från 56kg (det väger jag inte ens idag, så jag var nog rätt rulltig) till 48kg. Det var sommaren till 7an som jag gick av mig en hel del kilon. Eller cyklade rättare sagt. Hade skaffat mig en söt pojkvän vid namn Erik. Vi umgicks nästan varje dag under den sommaren, och anledningen till att jag gick ner i vikt var nog pga allt cyklande. Man gjorde ju inte så mycket annat spännande i ett förhållande när man var 12 bast. Vid flera tillfällen var vi på väg hem till honom, men efter halva vägen klagade jag att det var för långt, så vi vände och cyklade hem till mig istället. Det hände flera gånger. Sen blev vi även jagade 2 gånger av "Cykel-Pär", för att vi hade skrikit fula saker åt honom. "Cykel-Pär" kunde verkligen cykla snabbt!!

Vid 10 års ålder började jag med friidrott, men när jag började 7an så var jag för "cool" för att hoppa häck och stöta kula. Då var det mycket ballare att röka och gå på discon. Men sen började jag spela fotboll (gick på två träningar, blev kallad tå-fjutts drottningen, så jag lade av) sen började jag spela basket (gick på en träning, för det visade sig att jag inte kunde studsa med bollen och röra mig samtidigt). Men sen började jag med rugby, OJ va roligt det var! Tränade i 8 hela månader, men sen droppade mina jämngamla kompisar av och då var jag den enda 7an kvar i Krösa (rugbylaget hette så) och då var det inte lika roligt, så då hoppade jag av och missade matchen vi hade tränat till i 8 månader. i 8an var jag återigen för "cool" för att spela rugby, hade massa annat "viktigt" för mig. Sen i 9an var vi massor av kompisar som var med och tränade i Krösa. Världens bästa lag hade vi! Men mot slutet fick vi reda på att Vallhalla inte hade något lag, så då blev det heller ingen match. Ångrar än idag att jag inte var med på matchen i 7an. Vad jag vill komma fram till är att jag idagsläget inte är lika atletiskt längre som jag var när jag var yngre. Brukar sakna friidrotten, men vad ska jag göra? Satsa på en försenad karriär som 23-åring? Orkar ju knappt ta mig upp ur sängen i mellanåt. Rökningen gör ju inte saken bättre heller. Dyka upp på IP, 23 bast, resten av gänget har tränat i typ 10 år, är jätte snabba, starka och smidiga. Jag sätter mig ner och ska knyta skorna, knak-knak i varenda muskel, åtsittande cykelbyxor, en tight top och sen en liten midjeväska med en tändare och ett paket cigg i. Heja!

Så nu har jag börjat göra situps och armhävningar varje dag, nästan varje dag iallafall. För att känna mig någotsånär atletisk. Mest för att hålla kroppen stark, men också för att så fort jag lägger på mig liite i vikt, så hamnar dom kilona på magen. Inget på benen, inget på rumpan, inget på bysten, utan på magen.

Har märkt hur skönt det är att pressa sig till max när man gör situps. När man känner att man håller på att gå av, så tvingar man sig till att göra 30 till. Efteråt gör det så fruktansvärt ont i magen, nästan som att inälvorna har pajat, men gud så skönt det känns!

Så nu har jag kört värsta hård träningen inför Thailand i ca 3 veckor, med vissa dagars undantag. Heller inget godisätande eller läskdrickande, fast det har jag väl aldrig varit så förtjust i innan heller, men för sakens skull så har jag lagt av med det. Det enda jag saknar är delicatobollar. Hade en i kylen som skrek på mig varenda gång jag öppnade kylen. Efter 3 dagar stod jag inte ut mer, så jag bjöd hem pappa på lunch så han fick äta upp den. Puh!

Har en sån där situps-grunkamoj som gör att situpsen blir mer skonsamma för nacken, kan jag ta med mig den så planet som handbagage? Utan den så kommer jag ju inte hålla min träning. Det tråkiga med att jag har börjat träna är att så fort jag lägger av att träna så blir mina muskler fett. Så från att vara normal i kroppen, sen "vältränad", till lönnfet. Kan kanske jogga på stranden i Thailand?

Blir så avundsjuk när jag ser alla hurtiga människor. När jag var på Gran Canaria med mamma så verkade nästan alla på hotellet vara hurtiga och allerta. Varje morgon kom dom i sina cykelbyxor och sina gångstavar. Jag vill också vara så! Men jag orkar ta mig tusan inte det.

Sen vill jag också tillägga att man blir INTE mätt av "nyttig" mat. Igår kväll, istället för mackor, så åt jag 2 kokta ägg, 2 bitar kött, gurksallad, 3 bett av en morot och en halvbrun banan. Kände mig mätt, men inte behagligt mätt utan äckelpäckel-mätt. Idag till kvällsmat åt jag lax och gurksallad. Äntligen mätt, tänkte jag. Men nu, 30 min senare är jag hungrig, IGEN!

I somras fick jag en sån där väga-fett-vatten-och-muskel-våg. I somras hade jag 18% i fett, enligt tabellen var jag på gränsen till underviktig. Nu har jag 28% fett. Över normal alltså. Hur hänger det ihop? Man ska nog inte stå på en sån våg för ofta. Man blir nog störd.

Detta var då mitt nyttiga-tränings-inlägg.

Dags för armhävningar, sen hårinpackning. Viktig dag imorgon!

Idag fick vi en lapp i brevlådan. Vi har tydligen fått en ny fastighetsskötare. Nu har vi Rune istället för Börje. Vart har Börje tagit vägen? Å varför heter alla fastighetsskötare typ Rune, Börje, Bengt, Conny och Stig? Det verkar inte spela någon roll vilken ålder dom har heller, alla har nästan samma "genre" på sina namn. Har aldrig hört talas om att en fastighetsskötare heter Filip, Alexander eller Jean-Pierre. Det verkar tydligen va för "hippa" namn för det yrket.

På lappen var det 4 bilder. En stor bild på Rune, självklart, så man känner igen honom. Sen var det 3 småbilder på sidan. Första bilden var på en katt, ok, mysigt, tydligen taget här utanför i våran "lummiga och botaniska" park. Andra bilden var på en mamma som står med sin cykel, brevid henne sitter hennes dotter på sin 3-hjuling. Den bilden måste ju förmedla att detta är ett barnvänligt område, där mammorna ALLTID är ute och leker med sina barn. Men den sista bilden är på en pojke i 10-års åldern som sitter inne i sitt rum och försöker lära sig att spela gitarr! Vad har den bilden med området att göra? Eller vad har den bilden med RUNE att göra? Känns jätte knäppt. Hela broschyren går ju ut på att han är våran nya fastighetsskötare och att han hjälper oss med ALLTING (förutom när vi behöver en ambulans, då hänvisas 112 istället för hans mobnr). Så jag förstår inte syftet med den bilden. Menar dom att Rune extraknäcker som gitarr-lärare?

"Hej, vi ska ta lite bilder till den nya broschyren eftersom vi har fått en ny fastighetsskötare, kan vi få komma in här och ta en bild på eran son när han spelar gitarr? För det känns så himla rätt att ha med en sån bild"

I våras 2008 ringde jag till fastighetsskötaren ang våran klädkammardörr. Den går inte att stänga om man inte typ smäller igen den, så han skulle komma förbi och titta på den. Han knackade, pillade och tryckte lite. Sen säger han att han ska hämta en grej som han kan fästa på dörren så den väger lika. (det var tydligen nån sorts obalans på dörren) Han sa att han skulle komma tillbaka om max 5! Han har fortfarande inte kommit tillbaka..
Det är över 10 månader sen.

Jag har jämt så sunda tankar när jag går och lägger mig, världens energi dyker upp. Men eftersom det är läggdags så tänker jag att jag ska utföra alla mina sunda idéer dagen där på. Jag får för mig att jag ska ut och springa, (det blir max en liten promenad när jag går ut med soporna) jag ska sluta röka, (det blir att jag drar ner en cigg eller två), storstäda HELA lägenheten, (det blir en rask städning där allt ytligt skit hamnar i nån låda nånstans) ligger och funderar på vilka jobb jag kan söka, kommer på ca 140 st (morgonen därpå minns jag ungefär 2..)

Varför kan jag aldrig ha samma energi på dagen som jag har på kvällarna?

I måndags tog jag en promenad till Skarphagen Centrum för att handla lite mat. Kan sakna Ohamn lite när jag är ute och går i Norrkp. Här är det full rulle i trafiken jämt. Det är korsningar, rondeller, dubbla övergångsställen, cyklar och bilar överallt. Så man tror ju att man ska bli påkörd varje gång man korsar en väg.

Sen måste jag säga att bilisterna här upp är oftast väldigt snälla och stannar för att släppa över alla som är ute och går. Trots att det är övergångsställen och vi har förtur så är det ju inte alltid givet att vi får förträde. Men även då blir jag lite smått stressad. Är det dubbla övergångsställen och bilarna vid första släpper fram mig, så vet man aldrig om bilarna i filen brevid är lika snälla. Så då gäller det ju att man skyndar sig lite, man vill ju inte slöa sig över som en pensionär. Då ska man alltså trippa lite elegant och samtidigt skynda sig. Det ser aldrig snyggt ut, hur jag än gör. Jag ser framför mig hur Sarah Jessica Parker trippar lite kvickt över gatorna i Sex and the City i sina skyhöga klackskor, och det ser jätte graciöst ut! När det kommer till mig så ser jag ut som en stor klumpeduns. Och vill det sig riktigt illa så ska jag lyckas snubbla på dom vitmarkerade strecken på övergångsstället också.

Ihelgen var vi i Kalmar tillsammans med dom andra 9 personerna vi ska till Thailand med. (egentligen skulle vi ha varit 12 personer sammanlagt, men den yngsta av oss i sällskapet ville hellre vara ute med polarna, så han kom inte). Det blev god mat och tipspromenad om Thailand. Jag fick 6 rätt av 10. Fick en liten plånbok från Thailand av svärfar som pris. Jätte fin! Senare på kvällen ringde Lotta (som först var med på kvällen med oss, men skulle sen iväg på Revy) och frågade om vi tjejerna ville möta upp henne på "Sandra". Så blev det. Jag, min svägerska Linda och Jenny tog en taxi hem till henne, dricka lite rötjut, sen vidare ner till Sandra. Efter stängning blev det ett missförstånd mellan mig och Linda. Hon pratade med Mikael i min mobil telefon, han skulle fixa fram ett taxinummer åt oss. Hon bad mig vänta vid busskuren så länge. Men sen helt plötsligt var hon borta. Såg henne ingenstans. Det är så himla lätt hänt att man kommer ifrån varandra, så det som hände var väl bådas fel. Hon skulle kanske inte ha gått iväg och jag skulle kanske inte ha stannat kvar i kuren, med tanke på att jag inte såg henne därifrån. Men det är ju ovästenligt nu.

Men då fick jag iallafall panik. Ingen mobiltelefon, inga människor i närheten, ingen trafik eller nånting. Helt dött var det ute. Kallt som fan. Jag hade bara en kortärmad top på mig och en relativt tunn jacka. Efter en halvtimme började jag tjuta, tittade mig omkring i kuren för att försöka lägga upp en plan hur jag skulle överleva natten i kylan. Efter ytterligare en halvtimme så kom det ett gäng med yngre ungdommar. Jag sprang bort till dom och frågade om jag kunde få låna deras mobil. Mikael har nytt nummer, så det kunde jag självklart inte i huvudet, så då tänkte jag att jag ringer min mobiltelefon så kanske Linda svarar och kan hjälpa mig, men det var upptaget i min mobil hela tiden när jag ringde. Så en utav killarna var snäll och ringde en taxi åt mig. Visste inte vilken gata vi bodde på i Kalmar, men som tur var kom jag på att någon under kvällen hade sagt "Funkabotorget". Äntligen var jag på väg "hem"! Klockan 04-nånting var jag framme.

Hann knappt ut ur taxin förens Mikael sprang ut och kramade om mig. Han hade varit skit orolig. Jag har nog aldrig varit så nerkyld i hela mitt liv.

Så nu ska det bli ännu mera nice att åka på semester. Slippa detta kalla väder.

Bara 11 dagar kvar.