Johanna Nimvall

Nu har jag äntligen opererat bort min Lipom (tjusigare ord för fettknöl) som jag hade på revbenet. Det var väl en s.k kosmetisk operation eftersom den inte var farlig, men jag ville helt enkelt inte ha den där. Stort irritationsmoment i mina ögon!

Jag har lite skräck för allt som har med läkare att göra. Jag har heller aldrig blivit opererad förr, aldrig fått lokalbedövning, inte ens tagit bort en liten leverfläck så paniken infann sig ca 1 timme innan jag skulle bli upp-plockad av Mikael. Hjärtat slog för fullt och jag var helt skakig. Väl nere vid kirurgmottagningen så fick jag träffa min läkare, en jätte mysig man i 50-årsåldern om inte äldre. Bra med äldre läkare, dom vet förhoppningsvis vad dom sysslar med. Mikael skulle egentligen ha varit med inne i operationsrummet men han stannade kvar i väntrummet.

Väl inne hos doktorn förklarade jag hur rädd jag var och jag backade nästan ur, men läkaren tyckte att nu hade jag ju kommit så pass långt som till operationsbritsen så du kunde jag lika gärna genomföra det hela.

Eftersom jag har tagit prover på knölen tidigare utan att känna något så trodde jag att bedövningssprutan skulle vara en baggis men det var det INTE. För det första var det inte bara en spruta utan 2 st på 6 olika ställen. Det gjorde faktiskt jätte ont och man kände hur vätskan sipprade ut i kroppen som elektrisk ström.

Sen var det ju dags... Doktorn började med att skrapa på huden med kniven och det kände jag, då fick jag panik och trodde att bedövningen inte hade fungerat, men helt plötsligt hade han skurit upp mig. Kände inte ett skit. Till en början. Men sen började han böka runt med fingrarna inne i kroppen och det kändes jätte obehagligt. Han skar, klippte, petade, lödde med nån sorts brännare på mina blodkärl så det inte skulle blöda så mycket och ljudet som uppstod när han brände var jätte äckligt. Riktigt svetsar-ljud som sprakade. Det är väl det som är nackdelen när man är vaken, man vet ju vad dom gör eftersom man kan höra. Det var heller inte så mysigt när jag märker hur mycket blod det är som rinner ner på mina bröst och min mage...

Operationen tog väl ca 25 minuter, kändes längre men så är det väl alltid, plus att jag låg på sidan och började få kramp i armarna då jag låg lite halvtaskigt. När knölen väl var utplockad så var doktorn snäll och visade den för mig... Både hans händer och den där knölen var jätte blodig, knölen var enormt stor, mycket större än vad jag hade föreställt mig (Mikael tyckte att den var stor som en halv citron) och så fruktansvärt nasty! Doktorn tog även skalpellen och skar upp knölen mitt framför ögonen på mig för att visa att den var ofarlig. Jag som tycker sånt där är så jäkla vidrigt, men det var ganska intressant ändå.

Sen var det bara att sy ihop mig. Doktorn ropade in Mikael för att han skulle få se mina stygn och min knöl.. Måste va något som typiskt läkare tycker är kul att dela med sig av, men Mikael grinade inte illa när han kom, vilket jag trodde atty han skulle göra. Han var mest chockad över hur stor den var.

Så snittet dom gjorde blev hela 7,5 cm med 7 stygn. Hade dom opererat mig mig 2008 när jag var där sist hade snittet blivit ca 3-4 cm istället. Men nu är det som det är.

Hade skit ont hela kvällen igår, kunde knappt röra mig eftersom det gjorde så fruktansvärt ont både i själva snittet, muskeln och revbenen. Såret kliar som fan men ikväll ska mamma hjälpa mig att byta kompress.

Jag är så stolt över att jag gjorde det här, nu slipper jag gå omkring och störa mig på den där jävla knölen rent ut sagt!




Before


Igår


Idag