Johanna Nimvall

Den här eviga kampen. Hunden vs matte. Jag kräver inte att han ska gå slickad längs mitt ben men jag vill inte ligga som ett streck efter honom varje gång vi är ute och går.

Jag ska härmed vinna över:
• Dom gula kissfläckarna som finns på alla snödrivor.
• Harbajsarna som ligger överallt som är Heros älsklingsföda.

Jag har slutat att:
• Plocka ut harpluttar ur Heros mun. Har han väl moffat in ett gäng så får han äta upp dom. Hellre lite bajs i magen än mjuk och söndertuggad harbajs på mina vantar.

Är för tillfället hungrig konstant men saknar aptit. Beror säkert på magkatarren. Min magkatarr uppstod någongång under gymnasietiden.
Oavsett om man hade sen eller tidig lunch så var jag alltid vrålhungrig. Jag kan nog helt säkert säga att jag va den hungrigaste eleven på hela oscarsgymnasiet och säkert den som åt mest av skolmaten.

En dag kom jag och typ 40 elever till matsalen innan dom hade öppnat. Vi stod och trampade som utsvultna kor och hängde på handtaget i väntan på att den stora porten skulle låsas upp. Folk började bli otåliga och våra magar kurrade ikapp till ett enda stort muller.

Helt plötsligt ser vi Lillemor (dom hade ju alltid såna namn) komma gåendes med skräck i blicken. Genom rutan kunde hon skåda 40 utsvultna elever som står och flåsar på glasdörrarna med dregel i mungiporna. (Jag stod antagligen längst fram).
När dörrarna väl öppnas skapas en stor tryckvåg (säkerligen skapad av Emma Adolfsson) och arma Lillemor faller åt sidan som en viktlös bowlingkägla och skriker "Men kära barn, har ni aldrig sett mat förr??!".

Denna stress och denna återkommande panikhunger jag upplevde då måste verkligen ligga till grund för min extrema vilja att få i mig mat så fort magen knorrar efter föda.
Överlevnadsinstinkt helt enkelt.

Är det ens någon som hänger på min blogg nu förtiden? Dom få läsarna jag en gång hade har nog gjort slut med mig för längesen.
Finner varken ro eller inspiration att blogga längre.

Men en sak som jag har gått och grubblat över ett tag nu är; hur kom man på idén med tampong? Råkade någon stoppa upp något där av misstag och kände efteråt att det va läge att ta patent på påhittet?
Får nog googla på detta tror jag.

För er som läste mitt förra inlägg ang finger-i-rumpan-upplevelsen kan jag nu informera att jag ska göra min koloskopi på tisdag nästa vecka och det ska ju bli otroligt spännande. Om man ändå kunde få göra såna här aktiviteter lite oftare. Livet kan ju annars bli lite väl monotont och tråkigt...