Johanna Nimvall

Känner mig extremt okunnig om Kanada. Vet alla att Kanada har två officiella språk? Jag visste inte om det iallafall. Förrän idag.

*Celine Dion sjunger en fransk låt på radion*
(jag tror att det är Laura Passini som sjunger på italienska). Jag hör tydligen dåligt också då jag själv har läst franska och ändå inte känner igen språket.

- Nej, det är ju Celine Dion, inte Laura Passini.
- Jaha, så hon kan franska alltså.
- Ja, hon är ju från Kanada.
- Och? Vadå "från Kanada"?
- Kanada har ju två officiella språk. Engelska och franska.
- Va? Franska? Det tror jag inte på. Av vilken anledning skulle dom prata FRANSKA?
- Men nu är det så!
- Har väldigt svårt att tro det...
- Om du istället googlar på lite vettigare saker än typ "Jag hittade en snigel i min stjärt, är det normalt?" så skulle du kanske va lite mer påläst om vissa saker, som du normalt sett borde veta!
- ...........

P.s Har aldrig hittat en snigel i min stjärt. Det va bara ett dåligt exempel från Mikael.

Vi jobbar för fullt här hemma för att få våran stirriga hund att gå lugnt och fint som normala hundar gör.
Men iförrgår kom mer snö och det fick oss att börja om på ruta 1.

Hero älskar snö och brukar få sina beryktade utfall så fort han får snö under tassarna. Han springer fram och tillbaka, runt mig i cirklar så jag själv får snurra lika många varv för att inte snöras fast i kopplet. Han vägrar sluta utan blir mer exalterad ju mer jag skriker på honom. Det finns liksom inget annat man kan göra när man själv har snurrat 18 varv och samtidigt försöker behålla fotfästet på den hala backen.
Detta resulterar tillslut i en otroligt yr matte som knappt vet vad som är upp eller ner.
Medan jag försöker få omvärlden att sluta snurra lägger sig hunden ner och börjar tugga på en stor gren (som jag vet att han vid förra promenaden pissade på) och ser allmänt nöjd ut.

Efter en stund när vi båda äntligen har infunnit oss i ett "positive state of mind" som Ceasar Milan alltid säger så får vi möte i skogen av en annan hund, som självklart befinner sig på en etta på upphetsningsskalan och skiter totalt i Hero, så hamnar Hero genast på en elva och det är återigen fullt sjå med att hålla hunden i schack. Hero piper, vill fram och hälsa, göra slut med matte för gott och bilda en bff's-klubb med den andra hunden längre bort på stigen. Återigen en kamp; hunden vs yr, trött och lagom irriterad matte som börjar få skavsår i handen och en axel som mer eller mindre hänger nere vid knät pga allt dragande. (Hero måste tro att han är en slädhund).

När den andra hunden äntligen är utom synhåll måste Hero hets-kissa på precis allt han ser, han löper i 90 knyck mellan alla träd och buskar och jag dinglar efter som en liten vissen kvist.

Efter en stund blir han något så när lugn igen. Jag känner hopp om livet och kan andas ut. Positiva tankar och nya friska tag. Men i samma stund som jag försöker återfå livskraften dyker en hare upp, lika stor som Hero (va fan äter hararna egentligen?!) och skuttar runt i ren panik. Hero flippar och vill följa efter. Vi vet inte riktigt vad han tänker. Vill han leka med den, jaga den eller helt enkelt döda den?
Kampen fortsätter och jag har inget tålamod kvar. I samma veva kommer en liten pensionär gåendes uppe på vägen och henne vill han ju verkligen träffa! Han försöker ta sig upp för slänten där tanten går och jag gör mig så tung som möjligt samtidigt som jag försöker hålla balansen. Jag säger till Hero som jag alltid gör när detta händer "DU KÄNNER INTE HENNE!!"

Lugnet återinförs igen och jag tänker att resten av promenaden iallafall kan bli lyckad. Då får han samma ryck som han tidigare fick i början av denna underbara promenad och springer som en skållad råtta fram och tillbaka och 18 varv runt mig. Tänker att alla passerande bilar på stora vägen säkert garvar ihjäl sig när dom ser detta..
Jag blir återigen skit yr och tappar fotfästet då det är stenhård djupsnö som man på vissa ställen sjunker igenom. Jag försöker få kontroll över hunden och min egen kropp och rasar rakt in i en stor gren som självklar river av mig min mössa! Nu är jag i upplösningstillstånd... Mössan faller ner i snön och blir både blöt och kall, men eftersom min frisyr såg ut att ha utförts genom elektriska stötar så tryckte jag på mig mössan iallafall, det räcker liksom med förnedring nu.

Resten av promenaden gick i 150 km/h. Jag mer eller mindre sprang hem med hunden. Jag var helt slut. Och jag kan nog säga att Hero tyckte säkert att det här var en av hans bästa promenader på länge.

Nu har jag äntligen gjort min koloskopi.
Förberedelserna inför undersökningen va jobbigare än själva koloskopin faktiskt.
Har nog aldrig (ursäkta infon) bajsat så mycket i hela mitt liv! Laxering är inget som hamnar på min tio-i-topp-lista. Fastade även i över ett dygn och jag levde på vatten och fruktsoppa. Kommer nog aldrig mer dricka fruktsoppa...

Mikael va övertygad om att jag skulle bajsa på mig i sömnen och berättade imorse att han faktiskt hade lyft på täcket under natten för att checka läget. Lika bra att förtydliga; självklart gjorde jag inte ner mig!

Väl på sjukhuset fick jag ta på mig jätte tjusiga lårhöga strumpor, ljusblå kaftan och knickers i papp med öppning baktill. Otroligt glamourös outfit!

Fick sen kanyl i armen och jag sa flertalet gånger att jag ville ha så mycket droger som möjligt, helst lite för mycket så jag skulle bli medvetslös. Jag var otroligt nervös och andades som en kol-sjuk patient utan syrgas. "Andas med magen, lugnt och stillsamt" sa dom.

Förväntade mig en farbror vid namn Bengt (som hade skrivit ut receptet), men in kommer en afrikan vid namn Norbert. Vet inte varför jag blev så förvånad, men det blev jag. Han var iallafall helt underbar!

100 cm slang skulle in och det va faktiskt inga problem. Det gjorde dock ont när slangen passerade svängarna i tarmen men helt klart en smärta man pallar! (Skriver om denna undersökning främst för att lugna andra människor som kanske hittar detta inlägg via Google). Nästan alla har sagt att det gör ont när dom pumpar in luft men jag for inte illa av det. Det kändes mest som att det bubblade och vibrerade i tarmen. Jag var helt vid medvetandet under undersökningen och följde kameran på skärmen bredvid och fann det hela riktigt intressant! Norbert sa att jag hade en exemplarisk tarm, så med andra ord har jag en fin insida. (Det va väl fint sagt av mig?) Fick även se när dom knipsade av prover från tarmen. Det ryckte till lite i magen och man såg hur det började blöda, men det gjorde heller inte ont.

Det jag fann lite obekvämt va att det va 7 (SJU) pers inne i rummet. Efter halva tiden dyker en till farbror upp i rummet och säger "Morsning!". Man ba "Hej, här ligger jag med en slang i stjärten, kom lite närmare så du kan se skärmen också..."

Overall, denna undersökning gick strålande och jag skulle inte ha några problem om jag skulle behöva göra det igen! Fick dessutom klent med smärtlindring och lugnande och trots det gick det smidigt och bra.

Mådde dock dåligt efteråt av lugnandet. Egentligen ska man ligga kvar en stund innan man går hem men jag var så jäkla hungrig så det var inte aktuellt för mig. Gick i slowmotion och stilen jag förmedlade var lite av ett fyllo. Benen ville inte riktigt hänga med.

Inte en fis har jag lyckats få fram sen undersökningen och det skrev ju alla på Google att man fiser ju nåt kopiöst efteråt pga all luft som pumpats in.

Man ska inte lita på Google. Jag har lärt mig det nu. Sen är det ju såklart väldigt individuellt hur man upplever en sådan här undersökning.

Nu är det iallafall gjort. Nu ska jag bara vänta på provsvaren. Diagnosen kommer antagligen bli IBS, vilket dom i flera år har sagt att jag har. Men då har man iallafall uteslutit allt annat.

Hoppas någon därute hittar detta inlägg och blir lite lugnare :-)

Listan blir liksom bara längre och längre. Dom senaste åren har vänner upplevt
* Fått barn
* Fått syskon till första avkomman
* Köpt hus
* Fått sitt drömjobb
* Påbörjat sin drömutbildning
* Fått fler barn
* En massa annat roligt och spännande etc etc etc...

Förstå att man känner sig gammal när vissa av ens jämngamla bekanta har döttrar som behöver använda bh!

Det jag har fått erfara dom senaste åren (stort fokus på det negativa idag, jag har nämligen fastat hela dagen så dopaminerna är liksom mer eller mindre utplånade, så något lyckorus väntar jag mig inte förens imorn eftermiddag.)

* Gastroskopi (skulle aldrig göra det igen). Ren och skär tortyr medans halva vrinnevisjukhusets personal håller fast en då man sprattlar som en rabiessmittad mört.

* Inplanerad operation som slutar med att, medan man ligger halvnaken på britsen, får höra att operationen är inställd. Onödigt upparbetad ångest.

* Ny tid för operation. En genomförd sådan. Resulterade i 7 fula stygn på revbenen. Fick ofrivilligt se det dom plockade ut eftersom läkaren tryckte upp det mitt framför ögonen på mig. (Han hämtade även Mikael i väntrummet så han också skulle få se... Inte alls konstigt...) Medan jag ligger på britsen och tänker "Hoho? Kan du va snäll och sy ihop mig?"

* Problem med visdomstanden. Inte ens här kunde jag ha "tur" att få dra ut den, utan den skulle ju (med min vanliga tur) opereras bort! Resulterade i 2 stygn och ett 5 cm trassligt rep i munnen i 14 dagar som luktade bajs!

* Fick uppleva hur det känns för män när dom kollar prostatan. Kände mig våldtagen efteråt, och lite smått överkörd då ett "nej tack" inte godkändes som en vettig ursäkt till att slippa.

* Idag har jag fastat sen kl 12 och nu har jag precis druckit ett glas med laxermedel. (Jag älskar mitt liv). Where is the glamour?

* Imorgon är det alltså dags för koloskopi. (Därav fastandet och laxeringen) Har nog aldrig känt mig så omotiverad i hela mitt liv.
Skulle kunna skriva mer frispråkigt om mina tankar inför detta men jag skonar mina känsliga läsare. Vill gärna behålla dom få jag har.

Imorgon ska jag boka in ett möte med Ullis, min blivande psykolog! Man ska ju prata ut om traumatiska händelser och en koloskopi måste väl ändå tillhöra den kategorin?

Eftersom jag hade legat i influensa precis innan jag skulle göra koloskopin sist så blev den inställd eftersom man inte ska ha haft feber precis innan undersökningen.
Jag blev både lättad av att tiden blev inställd samtidigt som jag ville få skiten överstökad.
Tänkte att jag säkert skulle få vänta jättelänge på att få en ny tid, men nejdå, redan dagen efter så damp det ner en ny kallelse. Dom vill med andra ord in i min stjärt så fort som möjligt.

Nu är jag jättenervös, redan 3 dagar innan. Har snöat in mig på själva slangen och vilken väg den faktiskt ska in. Måste ju kännas som att bli våldtagen i stjärten av en lång orm!

Så idag mår jag illa av oro, magen är i uppror och psyket är galet instabilt. Blir att ligga i fosterställning hela dagen och tycka synd om mig själv.

När jag var liten var jag ganska kraftig. "Gristjock" för att citera min storasyster.
Jag hade två pinnsmala "bästa" kompisar när jag gick på lågstadiet och dom tyckte självklart att det var jättekul att påpeka detta när dom ville vara elaka. Jag blev såklart ledsen och tog åt mig. Men som tur va, så hade jag en väldigt snäll och pedagogisk syster som kunde vända min gristjockhet till något positivt.

- Johanna, om all mat i världen skulle försvinna så skulle dina kompisar dö som flugor på direkten för dom är så smala. Men du skulle kunna leva i flera veckor på din kropp.

Jag hade med andra ord en s.k "överlevnadskropp". Inte fy skit kan man tycka.

Jag har blivit en sån där jobbig människa som vill lägga mig i när okända människor pratar. Jag gör det inte, men jag vill!
Om någon tillexempel frågar sin kompis på bussen hur 119 går så vill jag vända mig om och berätta det, just bara för att jag vet. Helst vill jag svara innan hennes kompis svarar. Lite Jeopardy-syndrom.

Eller när småungar diskuterar vilken låt ABBA vann med i melodifestivalen när vi står i samma kassakö. Dom har ingen susning men jag VET! Detta börjar bli en tvångstanke och jag får verkligen tygla mig för att inte lägga mig i deras samtal.

Som den gången jag var 9 år och åkte buss och en tonåring går på bussen och jag ser att hon har, precis som jag, hjärtformade gem i sin plånbok. Jag går (självklart) fram till henne och berättar att jag också har såna... Skäms lite än idag att jag gjorde det och tjejen verkade inte alls bry sig att vi hade likadana gem!
Sen kan man ju tycka att det är lite gulligt, jag var ju bara 9 år. Men nu var inte jag speciellt gullig när jag var 9, så då känns det hela mest bara pinsamt och störande.

Är så trött på att varje lördagkväll läsa folks gnälliga kommentarer på FB om melodifestivalen!
Jag har sett Melodifestivalen 1 eller 2 gånger detta år (och det va pga att folket vi umgicks med ville se) och jag tyckte väl inget bidrag va något att ha, MEN jag blir trött på att samma människor tittar på det varje lördag för att sen klaga på varenda bidrag.

TITTA INTE PÅ MELLO DÅ!

Jag känner att jag inte behöver titta på alla bidrag för att om någon är värd att gå vidare så röstar folket på den låten och då kommer jag få höra den låten tjatas sönder på radion iallafall. Frivilligt eller oftivilligt - jag kommer höra den!

Samma sak med idol, vem vill se tondöva muppar på deras audition? Då ser jag ju hellre när dom 10 bästa har valts ut för att slippa se dom som inte kan sjunga.

Återigen, har Mello haft dåliga bidrag 3 lördagar i rad och du har klagat varenda gång på sociala nätverk - Titta inte då på Mello i fortsättningen!

Du kommer ändå inte undgå "favoriterna" eftersom radion kommer tjata sönder låten inom 2 veckor.

Igår när jag skulle sova kände jag att det var något stelt och knastrigt på täcket. Tände lampan och kunde konstatera att det var en intorkad kattspya. Kom då på att jag hade sett ett hårboll längst ner på sängkanten den morgonen när jag vaknade.
Den fanns inte där när vi gick och la oss i förrgårskväll. Med andra ord hade alltså nån av katterna kräkts PÅ mig förra natten medan jag sov!
Känner att våra katter är minst sagt ouppfostrade.
Men jag var på tok för trött för att bry mig igårkväll så jag släckte helt enkelt lampan och somnade.

Nu ska jag ta en dusch och sen elda upp sängkläderna.