hjort är hjort

Kommer aldrig mer..
Igår åkte vi ut till pappa och Anneli. Där bjöds det på jätte god mat!
Efter maten så följde vi med dom ut till deras jaktmark. Först trodde vi att vi bara skulle åka dit och titta lite, men när dom började slita fram gevären och gav oss jaktkläder förstod vi att vi även skulle jaga. Jag har alltid varit lite blödig när det kommer till att döda fina djur i skogen, men så fort jag fick på mig dom camoflerade jaktbyxorna kände jag verkligen för att se någon bli skjutet.. (ja vet, usch så hemskt jag är, bla bla bla)
Pappa och Mikael skulle vara ute på fältet och jaga medans jag och Anneli skulle sitta i jakttornet och spana. Vi hörde hur det knastrade och knakade inne i skogen, men trots det såg vi inte ens en hare. Jag var jätte laddad på att Anneli skulle få skjuta något, men så blev det aldrig. Efter ett par timmar i tornet säger jag "Nä, det finns nog inga djur ute ikväll"
PANG!!!!
Det fanns det visst.. "grann-jägaren" Micke sköt något. Jag och Anneli skyndade oss bort till Micke för att se kadavret. Det var bäcksvart ute så det var svårt att hitta in i skogen. Pappa och Mikael var redan på plats.
Där låg den.. En jätte vacker och söt hjort på 70 kilo. Död. Jag tog fram kameran och började fotografera, men hann inte få så många bilder förens det var dags för Micke att sprätta upp den. (annars ruttnar köttet och då har man dödat den i onödan) Jag valde att titta bort under den processen. Men som vanligt blir jag ju lite nyfiken.. man måste ju titta lite. Precis när jag vänder mig om för att smygkika lite så ser jag hur Micke skär upp halsen och plockar ut struphuvudet. Aj, fel tillfälle att titta. Sen hörde man hur han sågade sig igenom magen och slet ut allt som fanns där inne. Mumma!

   
(jag har visst lärt mig hur man laddar upp bilder nu!)

Pappa frågade mig flera gånger hur det var med mig, men det var faktiskt inte så hemskt. Det hela kändes rätt naturligt. Jag trodde att jag skulle dö av sorg och blir äcklad av allt, men det var inte så farligt. Däremot så var väl lukten lite osmaklig. När han var klar med "reningsprocessen" så klappade jag den lite. Den var fortfarande varm.
Efteråt så kände jag mig tvungen att titta på alla inälvor. Ju mer jag glodde desto mindre äcklad blev jag. Jag vill ju jätte gärna jobba inom sjukvården i framtiden så då måste jag ju lära mig att bli mindre känslig för sånt där. Så den synen var väl ett steg i rätt riktning.

Vid 21.30 var vi tillbaka hemma hos pappa och Anneli. Då när vi sitter och äter lite kvällsfika så ser jag att något kryper på Mikael. Han brydda sig inte så mycket utan försökte bara daska bort det. Sen ser vi att djuret sitter i ansiktet på honom. Då visade det sig att det var en ÄLGLOPPA! Blääää! Efter det berättade Anneli att dom gillar att krypa in i håret.. Hela vägen hem satt jag och kliade på mig själv.

Nu förstår jag hur illa det kan gå om man krockar med ett djur på vägen. Man tror ju inte att exempelvis hjortar är så stora, men nu har man ju sett hur stora dom kan va. Men sen förstår jag varför djuren springer tvärs över vägen, dom har ju inget övergångsställe! Ingen knapp att trycka på för att invänta "grön gubbe". E22:an är ju rätt lång, så nånstans måste dom ju gå över för att ta sig till andra sidan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0