Johanna Nimvall

Jag trodde verkligen att min kropp var gjord för nattjobb. Jag har, innan jag började jobba natt, alltid haft världens överskottsenergi efter midnatt och haft svårt att känna mig trött nattetid.
Från det att jag var 15 har jag suttit uppe vid datan till 3-4 på morgonen utan problem, tittat på film, styrt med diverse sysselsättningar och aldrig varit störd av detta. Då insåg jag att "nattjobb är perfekt för mig när jag blir äldre". Men nu, kl 19, 2 timmar innan nattpasset sitter jag nästan i en orörlig koma med ögonlock som mer eller mindre fladdrar nere i armhålorna. Vad hände? Blev jag gammal och slö? Föräldrar har just nu världens problem att få sina vilda 5-åringar i säng medan jag sitter här och funderar på om man kan få något uppiggande intravenöst? Kaffe biter liksom inte på mig längre, mer än att man tillslut blir okontrollerat jättebajsenödig. Inte riktigt den effekten jag vill ha.

Vet än så länge inte om jag börjar 21.00 eller 20.45 ikväll. Hoppas på det sistnämnda för den kvarten är guld värd när man väl får gå hem. Att börja en kvart tidigare spelar heller ingen roll för jag är alltid jättetidig. Nästan som att jag tror att jag ska få ett pris eller bli utnämnd till årets bästa vikarie bara för att jag dyker upp 22 min tidigare.

3 nätter ska nu avklaras. Så medan ni där hemma uppdaterar era fb-statusar om diverse fredagsmys, hur härligt det är med ledighet etc så ska jag natta pensionärer. Sen när det är gjort vill dom upp och kissa. Och lite senare vill dom kissa igen. Och igen. Och igen.

När jag blir gammal ska jag ha blöja och vägra gå upp när blåsan behöver tömmas.

Igår när jag jobbade så utbrister en tant glatt: "Åh! Är det en karl som kommer till mig idag!" Det var liksom ingen fråga utan mer ett konstaterande. Jag presenterade mig och försökte slänga lite med ponny-tofsen för att markera att jag tillhörde det kvinnliga släktet. (Sen kan man ju såklart ha långt hår och tofs även om man är man) Sen att bysten är obefintlig i jobbskjortan gör det ju inte lättare för pensionärerna..
På kvällspasset tog jag på mig jättestora örhängen för att verkligen markera att jag är en kvinna.

På tavlan på jobbet stod det även Personal: Lotta, Rosanna, Sanela och Johanna. Men man kunde se att mitt sista "A" först hade varit ett "E" som sen gjorts om till "A". Som om jag skulle ha misstagits för att vara en Johannes istället för en Johanna.
("Vad hette vikarien som va igår? Johannes va?")

Idag ringer telefonen,
- Johanna
- Hej, jag heter Joel och ringer från Keycode, är det Mikael jag pratar med?
- ......Näe?
- Är det frun?
- Mm...
- Jaha, oj, men att prata med familjens ÖVERHUVUD går ju också bra! *försöker smöra*
- Har ni vårt nummer på någon sorts standby-uppringning varje vecka? Ni ringer ju jämt!
- Gör vi?
- Ja! Och jag säger som jag tidigare sagt; jag är förtillfället en fattig student och är inte så sugen på att skaffa mig fler utgifter.
- Men tänk om ditt bankomatkort blir stulet?
- Ja? Då finns det antagligen inga pengar på det ändå.

Måste: Träffa en logoped, börja ha håret utsläppt och möjligtvis en vadderad bh för att få till lite mer byst.