Nyårslöfte
Har bestämt att mitt nyårslöfte ska va att klaga mindre. Har tänkt på det nästan hela dagen. Alla klagar mer eller mindre hela tiden. Jag ska vända ALLT negativt till det positiva. Eller åtminstonde försöka. Det enda som jag får klaga över är döden, sjukdommar och sånt jag inte kan kontrollera eller göra någontingen åt.
Tror faktiskt att man kommer leva ett mer positivt liv om man ser allt från den ljusa sidan. Man ska ta vara på allt, för man vet aldrig hur länge man lever.
När jag jobbade på Plint klagade jag rätt mycket. Jag tyckte antingen att det var alldeles för varmt på lagret eller för kallt, jag var alltid morgontrött och grinig. Jag klagade över att behöva stå upp och arbeta 8 tim/dag. Å nu är jag arbetslös. Nu klagar jag över att gå hemma.
På vintern klagar man för att det är kallt, regn och rusk, eller snöstorm. Då längtar man till sommaren. Sen när sommaren väl kommer, ja då är det för varmt och svettigt. man hoppas nästan på att det ska bli dåligt väder nån dag för att få en "break". När det sen väl spöregnar ute, ja då kan man inte hitta på något utan får sitta inne och trycka. Då surar man för det. Man hittar alltid saker att klaga över.
Brukar tänka tillbaka på min barndom när jag bodde i Svärtinge. Jag var nog inte guds bästa barn. Jag fick mina utbrott, stampade i golvet och smällde i dörrar. Jag fick bara 9 år tillsammans med min familj, sen skiljdes dom. Hade man vetat från första början att ens föräldrar skulle gå skilda vägar så hade man nog tagit vara på sin barndom lite mer. Jag hade kanske inte klagat så mycket över att det var långt att bila ner till tyskland när jag och min familj åkte dit ner på semester år 91 och 93. Idag kan jag inte förstå att jag klagade, för när jag tänker tillbaka så var det 2 underbara semestrar. Jag fick se massor! Visst, det var långt att åka, jag led av åksjuka och tyckte det var jobbigt att sitta så mycket i en bil. Men jag har bara fina minnen därifrån. Trots det, klagade jag.
Hur ska man göra för att visa att man trivs och att man vill ta vara på den tiden man har tillsammans? Ska man visa det varje dag ifall morgondagen inte finns? Någonting kanske händer. Man kanske inte hinner berätta hur mycket man älskar sin tillvaro förens den eller jag går bort? Eller går skilda vägar? Skulle Mikael t.ex lämna mig skulle jag gå under. Jag skulle ärligt talat inte ha nåt att vakna upp till. Självklart har jag ju min mamma, pappa och min syster som jag skulle dö för, men när ens älskade lämnar en, så går nog ens värld under. Som en kniv i bröstet. Jag kan inte föreställa mig att leva olycklig för resten av mitt liv. Känna saknad för resten av mitt liv. För även om man går vidare, så rostar nog aldrig kärleken. Även om det är du eller den andra som lämnar allt.
Tänker på dom som har blivit lämnade bara sådär, helt utan förvarning om att något är på tok. Hur ska man kunna lösa saker om man inte vet att den andra är missnöjd? Den som blir lämnad, spenderar den varenda dag med tanken "kunde jag ha gjort något annorlunda? vad gick snett? varför fick jag aldrig chansen att reparera våran skada?" Därför har jag och Mikael lovat varandra att ALLTID vara ärliga mot varandra, och om det skulle vara något man är missnöjd med, ja då säger man väl för tusan nåt! Vi är båda två skilsmässo-barn och vet hur det är. Vi kan aldrig lova något, men jag tänker iallafall göra mitt yttersta för att hålla ihop våran familj den dagen vi skaffar barn.
Jag kan så lätt få dåligt samvete över småsaker. Även saker som hände för "100 år" sedan. Jag har dåligt samvete över att jag glömde tacka morfar för min julklapp när han låg på sjukhus under julen 2004. Sen på Nyårsafton dog han. Jag vet att det inte är något som jag borde tänka på, för jag vet att han absolut inte tänkte på att jag glömde tacka honom, men ändå gör jag det.
Så mitt nyårslöfte är att: Ta vara på varje dag. Klaga aldrig.
