Johanna Nimvall

Vissa har visst lite svårt att släppa saker.
När vi flyttade upp till Norrköping år 2006 skulle jag ge mig på att steka torsk för första gången. Det va inte det lättaste med mitt glutenfria ströbröd kan jag ju ursäkta mig med. När jag sen trodde att fisken va klar så fick Mikael "äran" att smaka av torsken. Det visade sig att den var jätte rå inuti. Det kunde ju såklart inte jag veta. Men efter det så har Mikael mått psykiskt dåligt så fort jag har nämnt ordet "torsk". Han äter torsk hos andra men jag får ABSOLUT INTE tillaga stekt torsk här hemma. (i ugnen går bra dock). Nu va det så att jag ville steka rödspätta till middag idag och jag hann knappty avsluta meningen förens Mikael kröp ur skinnet och föreslog köttbullar och makaroner. Alltså, denna jävla torsk-incident hände år TVÅTUSENSEX!
Så nu sa jag till Mikael

- Imorgon tänker jag steka rödspätta till middag vare sig du tänker käka det eller ej.
- Ok, du får EN chans på dig att bevisa att du kan steka fisk.
- Tack!
- Men misslyckas du igen, då får du fan ALDRIG NÅGONSIN mer steka fisk!

Det känns liksom inte alls lika roligt att laga mat nuförtiden. Det var lättare förr när man serverade honom korvstroganoff 5 dagar i veckan (varav fredag och lördag bestod av lövbiff med bearnaisesås).
Det var en mer avslappnad atmosfär i köket. Förväntningarna var inte lika höga.