Johanna Nimvall

Jag har blivit en sån där jobbig människa som vill lägga mig i när okända människor pratar. Jag gör det inte, men jag vill!
Om någon tillexempel frågar sin kompis på bussen hur 119 går så vill jag vända mig om och berätta det, just bara för att jag vet. Helst vill jag svara innan hennes kompis svarar. Lite Jeopardy-syndrom.

Eller när småungar diskuterar vilken låt ABBA vann med i melodifestivalen när vi står i samma kassakö. Dom har ingen susning men jag VET! Detta börjar bli en tvångstanke och jag får verkligen tygla mig för att inte lägga mig i deras samtal.

Som den gången jag var 9 år och åkte buss och en tonåring går på bussen och jag ser att hon har, precis som jag, hjärtformade gem i sin plånbok. Jag går (självklart) fram till henne och berättar att jag också har såna... Skäms lite än idag att jag gjorde det och tjejen verkade inte alls bry sig att vi hade likadana gem!
Sen kan man ju tycka att det är lite gulligt, jag var ju bara 9 år. Men nu var inte jag speciellt gullig när jag var 9, så då känns det hela mest bara pinsamt och störande.