Johanna Nimvall

Vi jobbar för fullt här hemma för att få våran stirriga hund att gå lugnt och fint som normala hundar gör.
Men iförrgår kom mer snö och det fick oss att börja om på ruta 1.

Hero älskar snö och brukar få sina beryktade utfall så fort han får snö under tassarna. Han springer fram och tillbaka, runt mig i cirklar så jag själv får snurra lika många varv för att inte snöras fast i kopplet. Han vägrar sluta utan blir mer exalterad ju mer jag skriker på honom. Det finns liksom inget annat man kan göra när man själv har snurrat 18 varv och samtidigt försöker behålla fotfästet på den hala backen.
Detta resulterar tillslut i en otroligt yr matte som knappt vet vad som är upp eller ner.
Medan jag försöker få omvärlden att sluta snurra lägger sig hunden ner och börjar tugga på en stor gren (som jag vet att han vid förra promenaden pissade på) och ser allmänt nöjd ut.

Efter en stund när vi båda äntligen har infunnit oss i ett "positive state of mind" som Ceasar Milan alltid säger så får vi möte i skogen av en annan hund, som självklart befinner sig på en etta på upphetsningsskalan och skiter totalt i Hero, så hamnar Hero genast på en elva och det är återigen fullt sjå med att hålla hunden i schack. Hero piper, vill fram och hälsa, göra slut med matte för gott och bilda en bff's-klubb med den andra hunden längre bort på stigen. Återigen en kamp; hunden vs yr, trött och lagom irriterad matte som börjar få skavsår i handen och en axel som mer eller mindre hänger nere vid knät pga allt dragande. (Hero måste tro att han är en slädhund).

När den andra hunden äntligen är utom synhåll måste Hero hets-kissa på precis allt han ser, han löper i 90 knyck mellan alla träd och buskar och jag dinglar efter som en liten vissen kvist.

Efter en stund blir han något så när lugn igen. Jag känner hopp om livet och kan andas ut. Positiva tankar och nya friska tag. Men i samma stund som jag försöker återfå livskraften dyker en hare upp, lika stor som Hero (va fan äter hararna egentligen?!) och skuttar runt i ren panik. Hero flippar och vill följa efter. Vi vet inte riktigt vad han tänker. Vill han leka med den, jaga den eller helt enkelt döda den?
Kampen fortsätter och jag har inget tålamod kvar. I samma veva kommer en liten pensionär gåendes uppe på vägen och henne vill han ju verkligen träffa! Han försöker ta sig upp för slänten där tanten går och jag gör mig så tung som möjligt samtidigt som jag försöker hålla balansen. Jag säger till Hero som jag alltid gör när detta händer "DU KÄNNER INTE HENNE!!"

Lugnet återinförs igen och jag tänker att resten av promenaden iallafall kan bli lyckad. Då får han samma ryck som han tidigare fick i början av denna underbara promenad och springer som en skållad råtta fram och tillbaka och 18 varv runt mig. Tänker att alla passerande bilar på stora vägen säkert garvar ihjäl sig när dom ser detta..
Jag blir återigen skit yr och tappar fotfästet då det är stenhård djupsnö som man på vissa ställen sjunker igenom. Jag försöker få kontroll över hunden och min egen kropp och rasar rakt in i en stor gren som självklar river av mig min mössa! Nu är jag i upplösningstillstånd... Mössan faller ner i snön och blir både blöt och kall, men eftersom min frisyr såg ut att ha utförts genom elektriska stötar så tryckte jag på mig mössan iallafall, det räcker liksom med förnedring nu.

Resten av promenaden gick i 150 km/h. Jag mer eller mindre sprang hem med hunden. Jag var helt slut. Och jag kan nog säga att Hero tyckte säkert att det här var en av hans bästa promenader på länge.